Tillbaka till Hemavan
2009-04-25
Körde just om en herre som puttade sin moppe, i shorts och skoterstövlar…
Sa jag att vi nyss passerade Villhelmina?
För övrigt så åker vi just nu på en av sveriges nordligaste bergochdal banor, det har hittills resulterat i att jag har spillt redbull på min älsklings Nikita tröja och fått magont av oväntade kompressioner. Thank heavens för att vi har grymt bra stötdämpare!!
Kan även tillägga att jag aldrig mer kommer att lyssna på P3 igen frivilligt.
Hela redaktionen på den jäkla stationen verkar ju äta svampar i lustiga färger!
Om inte annat så verkar de ha missat stora delar av sin pubertala utveckling, med tanke på i vilken mängd de använder sig av ord som ”fitta och kuk” Taskig humor AB! Ge mig Mix Megapols morgonshow med Adam och Gry!! Jag kan till och med lyssna på Alex Schulmans utläggningar en gång i veckan, bara jag slipper P3!
Mer radiostationer åt norra Sverige!
Sådana här killar står längs vägarna och ser fåniga ut...
sen postning
Jo, detta skrevs med avsikt att publiceras i torsdags... i vanlig ordning fungerade blogg.se sådär halvbra och därför kommer detta först idag.
Ja jävlar...
Blev i förrgår övertalad att jag skulle köra en friåkingstävling. Efter det telefonsamtalet var jag lätt illamående och kissnödig i ett dygn.
Jag var dock av den fasta övertygelsen om att jag bara skulle starta om sikten var bra och snön mjuk.
Jag och en av de andra tjejerna beslutade oss ganska tidigt för att inte ta något åk för att reka, vi nöjde oss med att hitta ner resonerade vi. (bergssidan är säkrad innan tävlingen)
Så vi satt där nere och hörde åkarna som var uppe och rekade glida omkring med det mindre trevliga ljudet av stenhård snö mot stålkanter. Där någonstans bestämde jag mig halvt för att inte köra.
En timme senare var sikten allt annat än bra och arrangörerna insåg att det var att starta tävlingen nu eller aldrig, så alla började röra sig i lämmeltåg uppför berget, mot start.
Jag och ovannämnda tjej vände på orden ska vi eller ska vi inte några gånger, innan en riktigt peppande låt på musikanläggningen drog igång och vi for upp på fötter.... (har en känsla av att jag hade en riktig killer min i ansiktet) Satte skidorna på ryggsäcken och en lång och brant promenix upp till start.
Några gånger på vägen stannade jag till och tog tillbaka andan slog det mig att jag var påväg att åka skidor nerför en bergssida, ännu brantare än den jag nu hade problem att klättra uppför... Galet-ja! (en annan tävlande och jag pratade om just det på kvällen och kom fram till att vi skidåkare inte är riktigt som andra (inga breaking news, jag vet!) eftersom vi ganska snabbt resonerade fram att det är betydligt lättare att åka skidor än att gå!)
Ja ja, på toppen, många liter svett senare så var hela berget täckt av dimma. Tävlingen ställdes in och vi hade fullt sjå att hitta ner för berget utan att ofrivilligt droppa någon av de ganska stora klippor som finns på vägen (10 meters sikt max)
Det gick i alla fall problemfritt ner, fick sällskap med några trevliga killar från Funäsdalen.
Gled in i mål tokladdad för att köra åket "på riktigt", så när den jävulska träningsvärken efter promenaden igår har lämnat min kropp kanske vi gör ett nytt försök på egen hand.
Jag avslutade dagen på fjället med att gosa med den här herrn!
(Lärde känna denna underbart väluppfostrade och trevlige malamute för två år sedan, då han inte var större än en steroid stinn fjällämmel (ok, lite större, men ni fattar) idag tävlade hans husse på telisar, och matte tog hand om malamute killens lillasyster, tillika männskobarn på 9 månader.
En lördag på jobbet...
En helt vanlig iana, en helt vanlig lördag, på hennes helt vanliga(?) jobb...
UNDERBAR snö förresten..
Sanndröm?
Drömde i natt otroligt verklighetstroget att uppfödaren som vi vill ha hund ifrån ringde och sa att de hade en hund som skulle passa oss perfekt.
Jag vaknade någonstans påväg in i en djuraffär för att skaffa hundbur att transportera hem godingen i.
Det första jag gjorde när jag klev upp var att kolla deras hemsida om de skrivit något om parning, men icke.
Vi får väl se när (om) tikarna som skall paras tänker börja löpa och hur det passar i tid...
Längtar efter en vovve i alla fall!!
Dagens andra fundering som egentligen borde få ett eget inlägg, men jag är helt enkelt för slö...
Jag är djupt oroad för Norges framtid då nästa generation lever på cola, redbull och chips (pommes frites)
Ett tips till de som planerar att ta över Norge är att slå till när dagens 12-15 åringar blir de som fösrvarar landet! De kommer varken att orka röra sig eller vara snabbtänka nog.
Ja ja... Dagens norgehistoria. Jag har många på lut men orkar inte printa dem just nu.
Tjillevippen!
Show must go on
Eller sluta fjanta som min vän skulle ha sagt om han fanns kvar med oss...
Tänkte försöka printa ner något mer och annat än mitt hat till cancer och sorgen efter vännen.
Dagen har bjudit på slappande och glada nyheter ang skatten! Det blir en del att få tillbaka FÖRE avdrag för dubbel bosättning etc. Jippie!
Vi avslutar säsongen med några dagar i Riksgränsen, med betalt hotell, liftkort, frukost och dit och hemresa! Lovely!!
Strax därefter ramlade sorgsna nyheten in och sen har dagen gått i vaccum, man kämpar för att delta i världen runt omkring men börjar hela tiden att tänka på vännen. Det är väl någon slags bearbetning, jag har verkligen inte fattat att han är borta och jag är rädd att när jag väl fattar det så rasar världen ihop ett tag.
Det hade inte vännen gillat, så jag tänker på alla de underbara kommentarer han brukar fälla, och en hel del på hans familj.
Efter att ha tittat på två filmer och virkat en mössa (med änglavingar på) kände jag att jag måste få ur mig lite känslor på något sätt, så jag gick till gymmet och cyklade som en dåre i en halvtimme och avslutade med lite styrka...
Kändes skönt, och jag kan svära på att jag hade lite hjälp på vägen av någon. det är nog den han får bli nu, en ängel som ger oss som är kvar lite extra styrka när vi behöver den.
Han var så bra på det och det känns som en skön tanke, han ville aldrig ge upp och nu får han oss som är kvar att kämpa lite extra!
Fan vad han saknas!
Ännu en förlorad...
Ännu en förlorad till denna jävla cancer...
Förvånansvärt hur många matcher denna jäkla sjukdom vinner, det spelar ingen roll hur mycket fighter människan är, cancern vinner alltför ofta!
Denna gång har den tagit en god vän, underbar människa, någons man och tre barns pappa.
Det gör så jävla ont och gör mig så jävla förbannad!!
Jag har fortfarande inte fattat att han är borta och har ännu inte kontaktat hans familj, jag vet inte hur, jag kan ju inte fatta att han inte finns där mer!!
Skidvärlden har förlorat en av sina bästa, och ingen kommer någonsin att kunna förolämpa mig med glimten i ögat som han!!
Den enda trösten är att han slapp erkänna sig besegrad, han gick under stenhård kamp!!
Men cancern vann kampen, helvetes jävla skitsjukdom!!!
(det är inte min familjemedlem, han mår bra, det är en mycket god vän till oss som lämnat oss mitt i striden mot cancern som vi alla var övertygade om att han skulle vinna!)